Hanna, Huset, Hunden

När Katarina först höll upp boken så blev jag lättad och trodde att det var en enkel, inte så djup, barnbok och inte en svår och djup roman som jag först hade förväntat mig när jag fått veta att vi skulle läsa en hel bok och sedan ha ett boksamtal om den i ett enda pass. Mitt intryck ändrades dock efter att vi läst boken.

När vi läste boken så var mina känslor om den delade. Jag tyckte, som jag tror att de flesta tyckte, att den var lite annorlunda, men jag gillade den ändå. Den påminde mig om den klassiska barnboken "Vem ska trösta Knyttet?" av Tove Jansson. Varför vet jag inte, men jag fick en liknande känsla när jag läste Hanna, Huset, Hunden som jag fick när jag läste den. Hanna, Huset, Hunden verkade hursomhelst vara lite mörk och otydlig för att vara en barnbok. Det var många saker i den som jag inte förstod och den verkade inte särskilt anpassad för barn. 

Men när vi sedan gick igenom boken tillsammans och började gå igenom vad som faktiskt fanns i boken och vad det kunde representera så började jag förstå boken mer och mer och plötsligt så hade jag fått en helt ny bild av boken. Jag tyckte att boken var en mycket genomtänkt, anpassad bok som verkligen riktade in sig till barn som växer upp och får fler och fler erfarenheter och så småningom växer upp. Jag tror även, som Jonathan sade under boksamtalet, att man måste ha ett väldigt öppet sinne, vilket barn ofta har, för att förstå den här boken och även om ett barn kanske inte skulle tolka boken exakt som vi gjorde så skulle de ändå nog kunna associera boken på andra, vettiga, sätt.