Tre ord

Fiskfågel
Spikrot
Brevballong

Skulle man skriva vad de var för något eller gick det ut på att man skulle försöka gissa vad det var?

Symboler i Ankomsten

Shaun Tauns bok Ankomsten är en bok som helt saknar text och istället använder sig av bilder för att berätta historien. Vi gick under förra lektionen igenom att man kan läsa boken från början till slut utan att behöva tänka något på bokens alla symboler och ändå förstå den utan några svårigheter. Bokens historia når fram och man förstår ändå handlingen, men samtidigt blir boken en aning ytlig och man ägnar kanske inte lika mycket tid åt den djupare förståelsen av boken.

Ankomsten är fylld av symboler och många av dem kan alla förstå och känna igen. Sedan finns det en del som man måste vara något allmänbildad för att kunna upptäcka. Symbolerna förlitar sig nämligen på läsarens intervisuella kopplingarna vilket i sin tur avgör vilka symboler man upptäcker och hur man tolkar dem.

En symbol som jag tyckte var extra stark och direkt kände igen var den stora båten jag omöjligen kunde låta bli att koppla till Titanic. Ett stort fartyg som vi alla känner igen som något stort och som på flera sätt förde oss in i en ny era när det byggdes. Titanic var det första i sitt slag och förde på sin resa med många olika människor in i det nya. En resa lik huvudpersonens resa på båten tillsammans med alla människor från olika håll till deras nya destination som var något nytt för dem alla.
 

Ikaros och gossen Gråsten

Under lektionerna som vi tillägnade åt Ikaros så var det främst Werner Aspenströms dikt Ikaros och gossen Gråsten som jag fastnade för. Vid första genomläsningen förstod jag inte särskilt mycket men eftersom att Katarina talade så högt om den så antog jag att det var något där som jag inte såg. När vi sedan arbetade med den i par så fick jag nästan genast en helt ny, bättre, uppfattning av den.

Aspenström inleder första stycket med "Efter att har läst 73, förträffliga, dikter om Ikaros önskar jag lägga ett ord för hans lantlige kusin, gossen Gråsten, kvarlämnad på ängen" och redan där förstod man att det var något speciellt med dikten. Han vill ta fokus bort ifrån Ikaros och lyfta upp något annat i historien, bortglömt bakom Ikaros uttryckt som gossen Gråsten.
   I andra stycket upprepar Aspenström inledningen från det första  men med en lite ändring; "Efter att ha läst 73 dikter om flykt och vingar önskar jag frambära min hyllning till fotsulan, den nedåtvända själen, konsten att stanna och att äga tyngd". Han tog bort ordet förträffliga och visade med det att han tyckt dikterna han läst om Ikaros har varit just förträffliga men att alla dikterna har haft samma budskap och att ingen har upplyft "fotsulan, den nedåtvända själen, konsten att stanna och att äga tyngd". Det är som att han vill att man ibland bör lyfta fram saker som kanske inte är själva berättelsens, händelsens, eller vad det nu kan varas huvudbudskap men som inte för det är mindre sann, bara mindre uppmärksammad. En tanke som jag tyckte var värd att uppmärksamma och att alla borde tänka på att inte bara se det som alla andra ser utan verkligen se efter vad man själv ser, även om det urskiljer sig från vad som är det 'rätta'.  

Oidipus

Jag tyckte i början att boken var lite seg att komma in i och ganska svårläst, speciellt körens delar. Efter ett tag kom man dock in i skrivsättet och bokens själva innehåll blev då mycket bättre. Den var väldigt bra och spännande, trots att man hela tiden visste vad som skulle hända.
   Eftersom att boken ursprungligen är en pjäs så är det inte några vidare person- eller miljöbeskrivningar i boken, vilket bara var bra. Man fick bygga upp allt i huvudet och boken, eller pjäsen, blev på så sätt friare att läsa. Visst, boken var kanske lite klurigt skriven för oss som inte är vana att läsa på detta sätt, men själva historien och det genomtänkta innehållet kommer ändå fram till läsaren och lämnar ett starkt intryck.

Jag tror att en sak som boken från början ville förmedla var att man inte kan undgå sitt öde, som på den tiden förmodligen hade en stor roll i människors liv. En annan sak som jag tror boken skrevs för att visa var att man inte bör försöka förändra sådant som man inte kan förändra, i detta fall Oidipus öde. Det blir ofta värre då än om man bara hade låtit det vara från första början, en sak som återkommer i flera grekiska myter och berättelser.

Boken fick mig att tänka på att helt enkelt låta vissa saker vara, sånt som jag inte kan eller bör försöka påverka, som t.ex. sista minuten plugg, vilket ofta leder till motsatt önskad effekt.

Medea eller Jason

Jag tycker att Jason är den som har mest rätt i denna fejd. Han vill endast göra det som gynnar Medea och barnen mest, eftersom att när landsförvisades och kom till det nya kungariket så var de fattiga och levde inte ett särskilt bra liv. Jason tog då tillfället i akt och gjorde det som han trodde skulle vara bäst för sin familj, även om hon inte reagerade särskilt bra och såg på det hela på samma sätt som honom.

Att vissa hävdar att Jason gör fel endast för att han lämnar henne i sticket tycker jag är fel. Han ska ju inte behöva vara fast med henne ifall han inte vill det, även om hon älskar honom. Han måste göra det som han vill och inte vara fastkedjad till en annan människa endast för att inte såra henne, vilket han t.o.m. försöker förhindra.

Babel

Om jag var tvungen att välja mellan att läsa antingen Jonas Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar" eller Jonas Hassen Khemiris "Jag ringer mina bröder" så hade jag nog valt den sistnämda. Dels för att jag tycker handlingen i den verkar spännande men dels också för att jag gillar hur Jonas Hassen Khemiri skriver och lyckas få med så mycket på så få sidor och hur han alltid beskriver allt på lite annorlunda sätt än vad dem flesta andra författare gör.

Jag skulle även vilja läsa "Torka aldrig tårar utan handskar", men den är lite väl lång och omfattande för min personliga boksmak. Jonas Gardells bok har även den en handling som jag tycker verkar väldigt spännande och jag tror verkligen att det är en jättebra bokserie som men som sagt är den lite för lång för min smak så för mig skulle det räcka med att se tv-serien.

Den ovillige fundamentalisten

"Den ovillige fundamentalisten" är en roman av Mohsin Hamid som kortfattat handlar om Changez, en ung pakistanier som kommit från Pakistan till USA för att studera och som sedan fått ett högt prestigefyllt jobb hos Underwood Samson, ett företag som värderar andra företag. Changez lever ett bra, lyckligt liv när plötsligt terrordåden på World Trade Center inträffar och hela hans liv får en vändning.

Under lektionen då vi diskuterade boken så tog vi upp några av bokens teman och mönster och temat som gjorde starkast intryck på mig var generalisering och hur man så lätt dömer folk och placerar dem i fack utan någon rättvis bedömning. Jag tycker att det är ett väldigt intressant och viktigt ämne dels för att Mohsin Hamid tar upp det väldigt bra i boken och skriver om det väldigt snyggt och dels för att man blir väldigt berörd av hur Changez upplever bemötandet han får efter terrordåden så man får en väldigt bra insyn om hur det är att vara drabbad av generalisering  Detta är ett ganska uppenbart och centralt tema i boken eftersom att det tydligt visas hur nästan alla muslimer och araber efter terrordåden i USA stämplas som terrorister och det är dels det bemötandet som får Changez att börja tänka mer fundamentalistiska tankar och verkligen tänka över vad som är viktigast; att vara sann vid ens identitet eller att leva en lögn.

En annan sak i boken som fick mig att tänka var hur olik Changez verkar i bokens två parallella historier. I boken får man nämligen läsa om hur Changez, som sitter på en café i ena handlingen och talar med Amerikan om sin tid i USA, låter väldigt säker och utstrålar en väldigt stark personlighet. När han sedan berättar om sig själv och sina erfarenheter i USA så får man en motsatt uppfattning om honom och hans identitet. Han verkar kall och inte utstråla en särskilt stark personlighet i sitt beteende och agerande, till skillnad från när man får höra hur han berättar och vad han tänker.