Ikaros och gossen Gråsten

Under lektionerna som vi tillägnade åt Ikaros så var det främst Werner Aspenströms dikt Ikaros och gossen Gråsten som jag fastnade för. Vid första genomläsningen förstod jag inte särskilt mycket men eftersom att Katarina talade så högt om den så antog jag att det var något där som jag inte såg. När vi sedan arbetade med den i par så fick jag nästan genast en helt ny, bättre, uppfattning av den.

Aspenström inleder första stycket med "Efter att har läst 73, förträffliga, dikter om Ikaros önskar jag lägga ett ord för hans lantlige kusin, gossen Gråsten, kvarlämnad på ängen" och redan där förstod man att det var något speciellt med dikten. Han vill ta fokus bort ifrån Ikaros och lyfta upp något annat i historien, bortglömt bakom Ikaros uttryckt som gossen Gråsten.
   I andra stycket upprepar Aspenström inledningen från det första  men med en lite ändring; "Efter att ha läst 73 dikter om flykt och vingar önskar jag frambära min hyllning till fotsulan, den nedåtvända själen, konsten att stanna och att äga tyngd". Han tog bort ordet förträffliga och visade med det att han tyckt dikterna han läst om Ikaros har varit just förträffliga men att alla dikterna har haft samma budskap och att ingen har upplyft "fotsulan, den nedåtvända själen, konsten att stanna och att äga tyngd". Det är som att han vill att man ibland bör lyfta fram saker som kanske inte är själva berättelsens, händelsens, eller vad det nu kan varas huvudbudskap men som inte för det är mindre sann, bara mindre uppmärksammad. En tanke som jag tyckte var värd att uppmärksamma och att alla borde tänka på att inte bara se det som alla andra ser utan verkligen se efter vad man själv ser, även om det urskiljer sig från vad som är det 'rätta'.  

Oidipus

Jag tyckte i början att boken var lite seg att komma in i och ganska svårläst, speciellt körens delar. Efter ett tag kom man dock in i skrivsättet och bokens själva innehåll blev då mycket bättre. Den var väldigt bra och spännande, trots att man hela tiden visste vad som skulle hända.
   Eftersom att boken ursprungligen är en pjäs så är det inte några vidare person- eller miljöbeskrivningar i boken, vilket bara var bra. Man fick bygga upp allt i huvudet och boken, eller pjäsen, blev på så sätt friare att läsa. Visst, boken var kanske lite klurigt skriven för oss som inte är vana att läsa på detta sätt, men själva historien och det genomtänkta innehållet kommer ändå fram till läsaren och lämnar ett starkt intryck.

Jag tror att en sak som boken från början ville förmedla var att man inte kan undgå sitt öde, som på den tiden förmodligen hade en stor roll i människors liv. En annan sak som jag tror boken skrevs för att visa var att man inte bör försöka förändra sådant som man inte kan förändra, i detta fall Oidipus öde. Det blir ofta värre då än om man bara hade låtit det vara från första början, en sak som återkommer i flera grekiska myter och berättelser.

Boken fick mig att tänka på att helt enkelt låta vissa saker vara, sånt som jag inte kan eller bör försöka påverka, som t.ex. sista minuten plugg, vilket ofta leder till motsatt önskad effekt.