Ikaros och gossen Gråsten

Under lektionerna som vi tillägnade åt Ikaros så var det främst Werner Aspenströms dikt Ikaros och gossen Gråsten som jag fastnade för. Vid första genomläsningen förstod jag inte särskilt mycket men eftersom att Katarina talade så högt om den så antog jag att det var något där som jag inte såg. När vi sedan arbetade med den i par så fick jag nästan genast en helt ny, bättre, uppfattning av den.

Aspenström inleder första stycket med "Efter att har läst 73, förträffliga, dikter om Ikaros önskar jag lägga ett ord för hans lantlige kusin, gossen Gråsten, kvarlämnad på ängen" och redan där förstod man att det var något speciellt med dikten. Han vill ta fokus bort ifrån Ikaros och lyfta upp något annat i historien, bortglömt bakom Ikaros uttryckt som gossen Gråsten.
   I andra stycket upprepar Aspenström inledningen från det första  men med en lite ändring; "Efter att ha läst 73 dikter om flykt och vingar önskar jag frambära min hyllning till fotsulan, den nedåtvända själen, konsten att stanna och att äga tyngd". Han tog bort ordet förträffliga och visade med det att han tyckt dikterna han läst om Ikaros har varit just förträffliga men att alla dikterna har haft samma budskap och att ingen har upplyft "fotsulan, den nedåtvända själen, konsten att stanna och att äga tyngd". Det är som att han vill att man ibland bör lyfta fram saker som kanske inte är själva berättelsens, händelsens, eller vad det nu kan varas huvudbudskap men som inte för det är mindre sann, bara mindre uppmärksammad. En tanke som jag tyckte var värd att uppmärksamma och att alla borde tänka på att inte bara se det som alla andra ser utan verkligen se efter vad man själv ser, även om det urskiljer sig från vad som är det 'rätta'.