Jag tyckte i början att boken var lite seg att komma in i och ganska svårläst, speciellt körens delar. Efter ett tag kom man dock in i skrivsättet och bokens själva innehåll blev då mycket bättre. Den var väldigt bra och spännande, trots att man hela tiden visste vad som skulle hända.
Eftersom att boken ursprungligen är en pjäs så är det inte några vidare person- eller miljöbeskrivningar i boken, vilket bara var bra. Man fick bygga upp allt i huvudet och boken, eller pjäsen, blev på så sätt friare att läsa. Visst, boken var kanske lite klurigt skriven för oss som inte är vana att läsa på detta sätt, men själva historien och det genomtänkta innehållet kommer ändå fram till läsaren och lämnar ett starkt intryck.
Jag tror att en sak som boken från början ville förmedla var att man inte kan undgå sitt öde, som på den tiden förmodligen hade en stor roll i människors liv. En annan sak som jag tror boken skrevs för att visa var att man inte bör försöka förändra sådant som man inte kan förändra, i detta fall Oidipus öde. Det blir ofta värre då än om man bara hade låtit det vara från första början, en sak som återkommer i flera grekiska myter och berättelser.
Boken fick mig att tänka på att helt enkelt låta vissa saker vara, sånt som jag inte kan eller bör försöka påverka, som t.ex. sista minuten plugg, vilket ofta leder till motsatt önskad effekt.
Ja - detta med om man ska försöka förändra saker man inte kan förändra eller ej... Många grekiska myter lyfter ju just detta att finna sig i sitt öde. Men hur vet man om man inte kan förändra sitt öde innan man försökt? Sofokles blir nog nöjd om vi får myror i huvudet.
SvaraRaderaDu läste alltså det nedtecknade dramat, själva pjäsen, inte någon omskrivning. Bara för säkerhets skull.
Och att skippa sistaminutenpluggandet - det tycker jag låter som en bra idé, alldeles oaktat Oidipus och hans öde ;)